Mer väderleksromantik

.

Årets första blogginlägg, lite repetition;

Det var en vanlig dag. Det snöade som vanligt. Vi gick ut med hunden som vanligt. Blåsten var hård, som vanligt. Alla våra tidigare upptrampade spår var bortblåsta igen, som vanligt. Typiskt, skulle man kunna säga. Vädret kändes regisserat, en hotbild av vädret som den hämnande naturens vapendragare. På TV-väderleken blir det till en eskalerande eländes-underhållning. Ungefär som krigsfilm. Naturen och vädret bryr sig inte… Ingen pardon. Men för en labrador är skitväder bara en möjlighet till mer godis.

På engelska låter snöstorm mer äventyrligt, rent av farligt – ”blizzard”. Mitt inne i den värsta snöstorm, dubbelvikt i den ständiga motvinden, är det ingen jävel som bryr sig. Stjärnorna ser förstrött på. Detta… får mig osökt… att tänka på… den gången.. då jag varit på besök hos fabbo doktorn, som var gynekolog…. nåväl, jag har nu bytt husläkare, men eftersom jag kände mig hängig (läs hypokondriker) så tyckte gynekologen att jag borde ta ett rejält pissprov under några dagar för att kolla sockret. När dagen äntligen kom då jag mer än nog uppfyllt denna begäran, en hel hink… med lock.. dock… var det rejäl snöstorm, horisontell. Jag tog hinken i ena handen, och kopplade hunden i den andra. Jag bestämde mig för att ta genvägen över Nordergravar. Det var ett dumt beslut. Det var tungt att ta sig igenom motvinden och snön som bildat djupa passager i den ojämna terrängen. Jag var försenad från start, men det var nu redan glömt, nu var det mer en fråga om att komma fram överhuvudtaget. Dramatiken förstärktes av att det under mig och snön låg tusentals sargade skelett av unga stupade män från de oändliga invasionerna på ön.

.

.

”To get carried away” är också ett passande engelskt uttryck i sammanhanget, jag har lätt för det. Och då menar jag inte att bli ivägburen. Å andra sidan är det inte så svårt att se det lätt komiska i att se en man bli dragen av en hund genom snön, höjande en vit men på tok för genomskinlig hink med misstänkt innehåll, över snön. Av någon medfödd sjuklig förtjusning i bisarra situationer, kunde jag, inte mer än villigt och påfallande upprymd, möta detta äventyr, som nu dock närmade sig slutet… Vi närmade oss den stora vägen, det var inte långt kvar, då plötsligt hunden försvinner, ej längre synlig, nedsjunken under snömassorna som fyllt upp det stora krondiket bredvid vägen. Och sen försvinner jag själv, upp till bröstet, fortfarande hållande i pisshinken, liksom triumferande, rakt upp i luften. Bilarna passerar nu tätt men ingen kommer till undsättning. De hade väl svårt att hålla sig kvar på vägen vid denna åsyn. Genom vrålet av bilar och snöstormen skriker jag ner till Shady, hunden, någonstans därnere, att ”SHADY!!! C’MON WE CAN MAKE IT!! YOU CAN DOOOO IT!!”, samtidigt som ansiktet blästras av den horisontella snön…. och hinken, elegant balanserad, som måste fram till gynekologen, till varje pris.

På något vis tog vi oss ur det där. Tur att ingen kom och räddade oss. Fortfarande kan jag inte begripa vad läkaren skulle med en full hink. Kan jag ha missförstått hela uppdraget??